Von rosenskenan.

När vi hade fått vårat andra gemensamma barn och läkaren hade kollat på henne på bb så fick vi veta att vi skulle till Umeå för koll av hennes höft. Läkaren sa att hon kände ett klick men det var nog ingen fara så det skulle bara kollas upp.
När hon var åtta dagar så hade vi en tid i Umeå för ultraljud av höften.

När vi kommer till Umeå och röntgenväntrummet så ser vi fler andra föräldrar där med sina små barn.
Vi blir inropade och får komma till ett litet rum som rymmer tre undersökningsbritsar, i detta lilla rum fick vi trängas med tre andra föräldra par.
När vi kommer in till undersökningsrummet så gör läkaren sin undersökning och vi har en liten dotter som skriker och det hörs på hennes skrik att det gör ont.
Vi får inget veta annat än att vi ska till ortopeden för vidare åtgärd.

Vi sitter i väntrummet på ortopeden och min älsta son ringer och kan inte hitta oss så jag går iväg för att möta upp honom. Jag var bara borta en kort stund och när ja kommer tillbaka så hade dom ropat in min lilla dotter med min man. När jag kommer in i rummet så får vi beskedet att hon ska ha en skena och att hon har två olika procenter på sina höfter. Han förklarar bara grovt vad som är fel och hela tiden pratar han i procent på höfterna. Min man frågar om det inte gör ont för henne när det är så pass på den ena höften och det svar vi får gör oss stumma. Han säger små barn känner ingen smärta. Han säger sen att han inte har tid att svara på några frågor nu för det var så fullt upp men att vi skulle skriva ner våra frågor till nästa gång så skulle han svara på dom
Undersköterskan som är i rummet lägger våran lilla dotter på denna skena som hon ska ha i 6-12 veckor. Hon ger oss ett gult blad med en massa badtider för vi får inte bada henne hemma i och med att man inte får ta av skenan själv. När hon ger oss bladet så säger hon att det är bara vi kan söka information på nätet.
Där står vi två chockade föräldrar med ett barn som bara har en body på sig för byxorna vi hade på henne när vi åkte kunde hon inte få på sig längre.
Vi hade fått en bebis med von rosenskena och ingen information om hur man handskas med vardagen. Detta innebar för oss även att vi en gång i veckan under tiden hon har skenan ska åka ner till Umeå för att bada henne.

Hela vägen hem till Lycksele så satt jag med gråten i halsen, ledsen över att inte få mysa med min lilla nyfödda bebis och arg för det bemötandet vi hade fått.
Det är ca 13 mil mellan Lycksele och Umeå och under denna väg hem så var det tusen frågor som kom.
När man kom hem så gjorde jag det man inte ska jag sökte på nätet och det jag hittade gjorde inte saken bättre.. tårarna bara rann nerför mina kinder.

Jag tog kontakt med dom på lassaret i Umeå dagen efter och ifrågasatte det bemötande vi hade fått från undersköterskan. Fick prata med en helt underbar sjuksköterska som förklarade en del för mig och gav mig lite råd om hur man löser vissa saker. Jag berättade även för denna sköterska att jag upplevde att min dotter hade ont i den höft som det var mer luxation på, hon lovade att prata med den läkare som hade undersökt henne för att höra vad vi skulle kunna göra.
Hon ringde upp mig senare under dagen och berättade att den läkare vi hade möt inte var där men hon hade pratat med en annan läkare och vi fick lov att om våran dotter verkade ha ont att vi skulle få ta av skenan under helgen och så skulle vi ringa på måndag för att få en ny tid för att sätta om skenan.
Helgen gick bra trots att hon var mer grinigare än innan skenan.
Måndan kom och jag trodde inte sköterskan skulle ringa men det gjorde hon för att höra hur det hade gått för oss.

Dagen innan vi skulle ner för första badet så ringde undersköterskan till oss för att höra hur det gick och för att prata med mig ang sitt bemötande mot oss.
Jag sa inte så mycket om vad jag ansåg om hennes bemötande via telefon för jag ville ta det med henne mellan fyra ögon.
Så var dagen här när vi skulle få bada henne, vi åker ner till Umeå glad över att få bada henne och att få veta mer och kanske få svar på våra frågor.
Undersköterskan ropar upp oss och vi blir visat in till ett provtagningsrumm med en badhörna.
Hon säger att vi får ta av henne kläderna och sen när vi gjort det tar hon av Emelie skenan. Vi får hålla fast benen så dom ligger i läge hela tiden under badet.
Badet går fort, känns stressigt är som att man inte får njuta av den lilla stunden med henne av undersköterskan.
När vi står och klär henne så säger hon jag hörde att ni inte var så nöjd med bemötandet .
Nä svarar jag det var vi inte för så här får man inte bemöta folk att säga att man ska söka information på nätet.
Det svar jag får upprör mig, hon hade antagit bara för att vi har barn sen tidigare så visste vi allt och därför lämnade hon det svaret till oss.
Läkaren som hade sagt att vi skulle ha med oss frågor så han skulle svara på dom, han såg vi inte till så det blev inga svar på dom frågor vi hade till honom.

När tre veckor har gått efter hon hade fått skenan, så var det färd till Umeå för koll av höften för att se att det ligger i läge och att det går åt rätt håll.
Denna gång så hoppades vi på att vi skulle få svar på våra frågor till läkaren.
Samma vissa denna gång på röntgen vi visas in i detta rum med ännu fler föräldrar än första gången. Denna gång så pratar inte läkaren åt oss utan han pratar bara med sin kollega och när han är klar så sa han bara det är okej in med nästa.
jag trodde inte det var sant.
Jag skulle till att säga nåt när jag ser nästa föräldrapar i dörren så jag blir tyst och går ut.
När jag kom hem så letade jag reda på läkarens chef och hade ett allvarligt snack med honom om hur vi blev bemöt och hur vi har tagit det.
När vi veckan efter kom ner för att bada så gissa om jag blev förvånad när läkaren kommer in när vi har badat våran dotter klart.
Denna gång så tar han sig verkligen tid att förklara allt för oss och svara på frågorna, måste säga att nu när vi mötte honom sista gången så syntes det att han tagit till sig av det som hade blivit sagt och var verkligen en fin läkare. Synd att vi inte fick se det från början.

Tolv veckor fick våran dotter ha sin skena och under dessa tolv veckor så var vi varje onsdag ner till Umeå och badade henne. Jag är jätte glad över att vi fick bada henne och inte som på vissa ställen där dom inte får. Det som har varit tråkigt är att nästan varje badtillfälle har varit med den undersköterskan som gett ett så dåligt bemötande och inte kunnat ta till sig av det som blev sagt. Tur att vi fick se att det även fanns dom som var underbar där och verkligen respekterade oss och den lilla badstund som vi hade.



Vi har verkligen saknat tips och råd under denna tid från ortopeden i Umeå.
*Först det tar minst en vecka innan bebisen vant vid skenan.
*Man inte kan lägga dom direkt på rygg utan ha nåt under huvudet, dom behöver i början en liten filt under huvudet så det blir plant.
*Kläderna passar inte längre utan det är upp en storlek och att man tänker på att kläderna är vida.
*Man kan ha vanliga byxor bara dom är lite pössiga, det tipset fick jag av dom på chicaboom i Lycksele.
*Alla bilbarnstolar kanske inte passar till barnet längre utan man kanske måste ha en annan, eller som i vårat fall vi fick lägga en filt under rumpan så det skulle bli jämnare under rumpan för henne.
*Att man ska tänka på att avlasta ryggen från skenan.
* Att barnen inte ska kläs för varmt för dom blir varm av skenan.
* Att barnet kan när man tar av skenan vara gnälligare just efteråt.
* Det dom sa att barnet inte bryr sig om skenan utan det är bara vi föräldrar som tar det tungt och tycker det är jobbigt, faktist kan vara fel. I vårat fall så var det så att våran dotter har inte gillat skenan och det är märkts varje gång vi har varit och badat henne och hon skulle tillbaka i skenan. Har nu sedan hon blev av med skenan blivit en helt annan tjej, mycket gladare och lugnare.

Jag har inte skrivit ner allt utan det är bara i stora drag så är det nåt du undrar om så fråga så ska du få svar eller om du undrar över nåt annat.


Här kommer några ord från hur min man känt det.

Man tror aldrig att de ska va något fel på en nyfödd söt liten tjej så den chock att hon ska hammna i en skena var fruktansvärt,och desutom få det förklarat av en jätte stressad läkare och en jätte sur undersköterska underlättad de inte = mycket ledsen pappa
Sen blir man förvånad att under dessa 12 vecker så dåligt vi har blivit bemöt av personalen.
Vill aldrig va på nus Umeå något mer,men änndå det viktigaste att min älskade dotter är bra nu